Inskolning av adopterade barn i förskolan – en existentiell fråga?

Av Pusch/Werholt

(Artikeln får spridas men källan ska framgå vid duplicering. C.Pusch, K. Werholt)

Med anledning av den diskussion som nu råder runt de olika inskolningsmetoderna vi använder i Sverige vill vi lyfta fram gruppen adopterade barn och deras behov i samband med förskolestart. De senaste åren har många förskolor börjat tillämpa den kortare, föräldraaktiva inskolningen. Den finns i många varianter men principen är ofta att föräldern är med tre hela dagar, att barnet lämnas den fjärde dagen och att barnet inte har någon inskolningspedagog.
Vi är verkligen positiva till att föräldern är aktiv och deltar de första dagarna. Föräldern kan då se verksamheten i sin helhet och lär känna personal och barn. Men det är minst lika viktigt att barnet får uppleva allt som händer, inne och ute, i förälderns trygga närhet.
Det vi är kritiska mot är att barnet inte har hunnit lära känna och blivit trygg med någon i personalen innan separationen från föräldern sker och att barnet inte separeras från föräldern i ett lugnt tempo.

Barn med unika erfarenheter
Utgångsläget när ett adopterat barn börjar i förskolan ska vara att barnet kan komma att ha speciella behov i fråga om separation och anknytning. Barnen har erfarenhet av det största svek ett barn kan utsättas för nämligen av att bli övergiven, därför har barnet ofta en skadad tillit till vuxna. Den nya relationen till adoptivföräldern kan vara skör och ängslig och minsta känsla av risk för att bli lämnad eller övergiven kan framkalla stark oro. Det kan vara så även om barnet inte har några minnen från tidigare händelser. Vi vuxna vet att vi kommer tillbaka om en stund men det är inte alltid barnet förstår det. Även om det lite äldre barnet har lättare att förstå kan situationen utlösa reaktioner som har sitt ursprung i tidigare trauman.
När det adopterade barnet börjar i förskolan är det viktigt att barnet är tryggt anknutet till föräldrarna så att det finns en grundtrygghet och stabilitet i relationen. Vår erfarenhet är att det gynnar barnet att man är hemma minst ett år helst längre och det är inte bara för att anknytningen ska bli trygg utan också för att det är det mest stimulerande för barnet. De tidigare bristerna kompenseras bäst i familjen.

Först anknytning sedan separation
I den korta inskolningsmodellen finns det oftast ingen inskolningspedagog. Det brukar man förklara med att barnet inte ska knyta an till en speciell pedagog utan skapa en relation till alla pedagoger på avdelningen. Vi anser tvärtom att barnet behöver en påbörjad trygg anknytning till minst en av pedagogerna innan man börjar med separationen. Det betyder att barnet ska knyta an till en pedagog medan föräldern fortfarande är kvar och barnet känner sig tryggt. Att uppnå det på så kort tid och utan inskolningspedagog tror vi är svårt för många barn och i synnerhet för adopterade barn som kan behöva extra lång tid på sig för att känna tillit till och knyta an till förskolans pedagoger. Det krävs ofta ett stort engagemang som kan vara tidskrävande från den vuxnes sida för att barnet ska få förtroende.
I första hand är pedagogerna ställföreträdande föräldrar som ansvarar för att barnet känner sig tryggt på förskolan. Relationen, som ska präglas av värme och lyhördhet, ska vara av så god kvalitet att pedagogen kan ersätta föräldern under vistelsen i förskolan. Så långt det är möjligt ska pedagogerna i förskolan tillmötesgå barnets grundläggande behov och inte i förväg välja en olycklig omständighet som det innebär för ett barn som inte har tillgång till trygga relationer på avdelningen.

Oro vid separation
Vid den korta inskolningen lämnar föräldern barnet på fjärde dagen. Hur barn reagerar i den här situationen varierar naturligtvis och adopterade barn är inga undantag. I den här artikeln väljer vi att fokusera på de barn som visar oro och ångest och utelämnar de adopterade barn som har en ”dold” problematik och som är extremt lättinskolade.

Vid en lämning som sker utan att barnet blivit tillräckligt förberett kan oron och ångesten bli övermäktig för barnet som resignerar och avaktiverar sitt anknytningssystem för att slippa den smärta som separationen utlöser. Vissa barn visar tecken på det genom att bli passiva, avskärmade eller t o m apatiska men ibland märker vi vuxna ingenting. När föräldern kommer tillbaka kan det glada välkomnandet från barnet utebli. Barnet kan även vara ointresserat eller avvisande mot föräldern som nu kan upplevas som opålitlig. Om situationen upprepar sig gång på gång kan man inte utesluta att tilliten till föräldern skadas. Det finns också en risk att man feltolkar barnets reaktioner och tror att lämningen har gått bra.
Det är naturligt och bra att barnet inte vill släppa föräldern, det visar på att den vuxne utgör den trygga bas som det anknutna barnet utgår ifrån när det ska utforska världen och som barnet ska hålla sig till för att få skydd. Blir barnet ängsligt när föräldern ska gå sätts anknytningssystemet igång hos barnet och det vill söka sig till föräldern. Om barnet hindras kan reaktionen förstärkas och barnet kan börja gråta och avvisa pedagogens försök till kontakt och tröst. Det är vad ett litet barn kan göra för att protestera mot omständigheterna. Ur barnets perspektiv kan pedagogen som barnet är hänvisat till också vara en del av hotet vilket komplicerar situationen.

Finns det något som hindrar att föräldern prövar att gå på fjärde dagen? Går det inte så kan man ju avbryta eller hur? Det är en risk vi inte bör ta. Då kan vi redan ha skapat problem på både kort och lång sikt med lidande för både barn och föräldrar. För barnet har det på denna roliga och spännande plats uppstått ett hot – hotet om att bli övergiven. Föräldern kan börja tvivla på den egna föräldraförmågan och blir osäker på vad som är rätt och fel. När barnet är färdiginskolat och har en trygg anknytning till en eller flera pedagoger då kan barnet uppleva och få tröst när det är dags för föräldern att gå. Avskedet som tidigare skapade ångest hos barnet blir nu hanterbart med hjälp av pedagogerna.

Lång förberedelse i lugnt tempo
Inskolningen ska börja med att barn och förälder bekantar sig med och lär känna personal, barn, miljö, aktiviteter, rutiner och regler. Till att börja med är det föräldern som gör allt som har med omsorgen om barnet att göra. Det tas sedan över av inskolningspedagogen eller den pedagog som barnet tyr sig till. Pedagogen tar ansvar för att relationen till barnet kommer igång och utvecklas. När föräldern kan röra sig inne på förskolan t ex gå på toaletten eller hämta något i ett annat rum utan att barnet alltid följer med då är det dags att fundera på nästa steg.

Nu fortsätter inskolningen med att barn och föräldrar är åtskilda på förskolan. Ute/inne eller i olika rum. Om det går bra kan föräldern gå ifrån förskolan. Då kan föräldern förklara för barnet att ”jag ska hämta en sak i bilen och jag kommer tillbaka om en liten stund”. Då vet barnet vart föräldern går. Inget hindrar att den här lilla promenaden görs flera gånger. Blir barnet ängsligt kan det följa med några gånger tills situationen blir odramatisk och det känns roligare att vara kvar på avdelningen. Det finns många sätt att göra det här på men principen ska vara densamma: att barnet ska se eller veta vart föräldern tar vägen, att det bara ska handla om några minuter och naturligtvis att föräldern talar om att han/hon kommer tillbaka om en liten stund och verkligen gör det.
Ibland är det bättre för barn och förälder att barnet följer med gruppen ut och föräldern stannar kvar inne. Men då ska det vara ett välkänt moment som de gjort tillsammans tidigare. Barnet har rätt att veta var föräldern är och att hitta honom/henne på samma plats som där de skiljdes åt. Om barnet vill komma till föräldern bör man inte försöka avleda genom lek och aktiviteter utan först låta barnet checka av sin trygga bas. Hindra inte barnet från att söka upp sin förälder. Barnet vill kunna reglera avståndet till föräldern och själv bestämma hur lång stund det kan gå mellan tankningarna av trygghet.

Efterhand utökas tiden när man ser att barnet orkar med separationen. Blir det påfrestande får man stanna upp eller gå tillbaka något steg. Under inskolningen är det inte bra att barnet gråter i samband med avskedet från föräldern eller under deras frånvaro.
För många barn är det nödvändigt att vi pedagoger går så här grundligt tillväga när barnet ska vänja sig vid att klara sig utan sin förälder. Det förekommer att adopterade barn behöver flera månaders inskolning och ibland så lång tid som ett halvår. Det kan bero på att man forcerat inskolningen så att barnet utvecklat en skräck för att gå till förskolan och att förlora föräldern. För några barn - och faktiskt även föräldrar så är förändringen så stor att även om inskolningen görs enligt konstens alla regler behövs extra mycket tid och stor förståelse från omgivningen. För dessa barn har vi extra stora skyldigheter.
Tilliten till föräldrarna får aldrig skadas genom att separationen kommer för tidigt i inskolningen, att den blir för abrupt eller pågår under för lång tid. Det går inte heller att i förväg bestämma hur lång inskolningen ska bli, då finns det risk att man missar barnets signaler om vad det mäktar med i separationen från föräldrarna.

Kan man anse att en kort, föräldraaktiv inskolning uppfyller de krav som ställs i läroplanen (Lpfö 98 reviderad 2010)?
Utdrag ur läroplanen:

Förskolans värdegrund och uppdrag
Förståelse och medmänsklighet:
Verksamheten ska präglas av omsorg om individens välbefinnande och utveckling.

Saklighet och allsidighet:
Omsorg om det enskilda barnets välbefinnande, trygghet, utveckling och lärande ska prägla arbetet i förskolan. Hänsyn ska tas till barnens olika förutsättningar och behov.

Förskolans uppdrag:
Den pedagogiska verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar.skolning av adoptera

Karin Werholt och Cecilia Pusch